Stadshuset

Adress: Torggatan
Byggnadsår: 1865-1868, 1889-1891
Stil: Florentinsk renässansstil
Arkitekt: Birger Oppman, Andreas Bugge
Byggherre: Sundsvalls stad

Stadshuset i Sundsvall invigdes 1868, 20 år före den stora branden, och fungerade då som postkontor, telegrafkontor, restaurang, hotell, domarsal, fullmäktige, societetshus och auktionsförrättning. Stadshuset skadades mycket svårt vid branden 1888, hela innandömet var utbränt. Man beslöt att bygga upp huset på nytt efter att det ritats om av den norske arkitekten Andreas Bugge. Efter branden flyttade även polisens verksamhet hit.

Utsmyckningar: Statyer på taket gjorda i zink av Carl Johan Dyfverman: Två identiska grupper på norra respektive södra sidan. De visar 3 kvinnofigurer på den östra sidan föreställande musiken, dansen och poesin. Den västra gruppen består av två kvinnofigurer symboliserar stadsstyret och rättsskipningen, samt en mansfigur representerande ordningsmakten.

Skulpturerna knyter an till stadshusets tre viktigaste funktioner: rättsväsendet, stadens politiska styre och festvåningen.

Takmålningar: Den välkände skulptören Carl Grabows ateljé, Stockholm, målade Spegelsalens tak med motiv inspirerade av den grekiska mytologin.

Kuriosa: Det ombyggda stadshuset symboliserade en ny tid – elektricitetens ankomst. Stadshuset återinvigdes den 1 december 1891. Samtidigt tändes Sundsvalls första elektriska ljus. Man frossade i belysning och glödlampor, 500 glödlampor tändes! Uppvärmning och ventilation av de stora salarna gjordes också med ny teknik, en ”ångvarmsapparat”(kalorifersystemet) konstruerad av ingenjören Hugo Theorell .

Mer information

Sundsvalls Stadshus uppfördes ursprungligen 1865 – 68 efter ritningar av Sundsvalls förste stadsarkitekt i Birger Oppman. Vad gäller utförandet så följde det tidens mode med kraftig horisontell betoning och putsdekor. Oppman ritade ett stadshus i två våningar samt en attikvåning i flyglar och mittparti. Den långsträckta horisontaliteten vilken präglade fasaden, bröts av dessa attikor, och över alltihop reste sig centralt ett öppet klocktorn. Stadshuset var en byggnad helt i linje med tidens institutionsideal. Vid den stora stadsbranden 1888 stod grunden och yttermurarna kvar, men hela taket var avbränt, liksom ytterfönster, dörrar och alla andra trädetaljer.

Huset skadades svårt i stadsbranden 1888 och efteråt stod endast murarna kvar. Det var ändå mer än vad de flesta byggnader i staden kunde uppvisa där vanligen endast kakelugnarna och murstockarna klarade elden. Stadsfullmäktige beslutade i juni 1889 att stadshuset skulle restaureras.

Den norske arkitekten Andreas Bugge fick uppdraget att rita om det brunna stadshuset, vars yttermurar i rödbränt tegel ändå stod kvar. Symmetri präglade 1860-talets volym, något som än starkare präglade Bugges omdaning 1889-91. Volymen utgörs av en två våningar hög byggnad med ett markerat mittparti, som reser sig en våning högre, liksom de två flygelbyggnaderna med samma höjd. Fasaden har en sockel i granit och en slätputsad fasad, i bottenvåningen med kraftfull rusticerad puts, och i den övre med en enklare rits i putsen, båda imiterande murad sten. De partier som i vindsvåningen skjuter upp är helt släta.

Bugge reducerade rejält 1860-talets pregnanta medeltidsinspirerade klassicism. Lisener och takfotens konsolfris försvann, fönsteromfattningarnas listverk likaså, samtliga fönster förändrades, de stora spröjsade glasen försvann och fick en estetiskt enklare inramning med annan spröjsplacering. Men i huvudfasaden bestod 18 fönsteraxlar i bottenplanet och 21 i övre planet med rundbågformiga avslut. I den förhöjda attikvåningen blev fönstren starkt förenklade med två stora glasytor, en i vardera luften, och de utformades dessutom utan sina bågformer. I flyglarna mot torget blev de bredare och delas av mittpost. Det avbrunna klocktornet reducerades till en visserligen plattare, men mycket längre konstruktion med överljus av säteritaksmodell.

Ursprungligen fanns här tre entréer mot torget. Två fanns i de lägre länkande delarna, men genom att ta bort dessa gav Bugge stadshuset en mer dominerande huvudentré, med ett skärmtak belagt med falsad kopparplåt uppburet med 6 st konstrikt utformade smideskonsoler över samtliga tre dubbeldörrar i ek. På ömse sidor skjuter kraftiga risaliter ut för att ytterligare förstärka den centrala betydelsen. Detta gjorde Bugge för att skapa den vederbörligt pampiga inramning det offentliga livet krävde vid intåget till den ytterst påkostade stadshussalongen 1 trappa upp. Bugge menade själv att den centrala trappuppgången skulle ge vestibulen ett imposantare utseende och inte vilseleda besökare, som tidigare varit fallet med tre entréer. Trapphallen i både botten- och övervåning byggdes också ut för detta ändamål.

Huvudvåningen och det centrala entrémotivet förstärks av två vapensköldar på ömse sidor om en i mittfönstret inmonterad klocka. Vapensköldarna i gips visar stadens och landskapets vapen. Båda inmålade i fasadfärgen.

Huvudentréns tre, smala utåtgående pardörrar i ek, är indelade med tre fyllningar per blad där den nedre är dekorerad med en ålderdomlig geometrisk figur i form av två kvadrater som förskjutits i förhållande till varandra så att åtta stjärnuddar bildas och den övre försedd med glas. Över samtliga dörrpar finns ett överljus med halvcirkelformad båge. Denna utformning återfinns också i övriga ytterdörrar mot sidogatorna. Mellan dem finns två anslagstavlor i kalksten.

Mellan bottenplanet och övre planet löper ett listverk som avgränsar de indragna ytorna under fönstren så att de tillsammans med fönsterplaceringarna liksom kryper in i muren och förstärker muren form. Även takfoten är kraftfullt markerad och avdelar zonen mellan huvudvåningen och de övre attikadelarna, var huvudmotiv med korta framskjutna pilastrar skapar rytmen mellan samtliga fönsterhål. Uppenbarligen höjde Bugge det allra översta släta partiet så att stadshuset skulle uppfattas högre. Det var inte till det bättre rent utseendemässigt sett. I flygelvolymerna markeras taket dessutom med snäckformer i samtliga hörn.

På Stadshusets tak finns skulpturer av Carl Johan Dyfverman. Dessa är utförda i zink och vitmålade. När de kom till 1890 var de Sveriges största i sitt slag. Storleken var nödvändig för att ge resning åt det förhållandevis låga Stadshuset. Från början fanns ett förslag på tolv skulpturer fördelat på fyra olika grupper. Detta blev dock för dyrt för staden som nöjde sig med sex skulpturer som dubblerades.

Den östra gruppen från Stora torget sett, föreställer kvinnofigurer som symboliserar musiken, dansen och poesin. Den västra gruppens kvinnofigurer symboliserar stadsstyret, rättsskipningen och ordningsmakten.

Det inre av huset förstördes helt under branden och Bugge tog fram en helt ny planlösning med en påkostad och festlig inredning. En trappa upp förlade han en ny pampig festsal, Stadshussalongen eller Spegelsalen som den kallas idag. Bara festsalen i sig är värt ett besök.

För stadshusets interiörmåleri hämtade man upp den mest kända dekorationsfirman, Carl Grabows ateljé, från Stockholm; för dess påkostade möblering beställdes inte bara möbler utan även belysning och armaturer från kungliga hovleverantören Josef Leja i Stockholm, och det dekorativa, bemålade fönsterglaset i bl a trapphallens tak, inköptes från Stockholms glasmåleri. Mycket av detta kan ännu spåras i de lagskyddade utrymmena,